Related Paintings of unknow artist :. | Esther and ahasuerus | Seascape, boats, ships and warships.22 | Villani Chronicle | Marine painting | Arab or Arabic people and life. Orientalism oil paintings 83 |
Related Artists:
Agnes Goodsir
(18 June 1864, Portland, Victoria - 1939, France) was an Australian portrait painter who moved within lesbian circles in Paris in the 1920s and 1930s. Goodsir was one of eleven children born to David James Cook Goodsir, Commissioner of Customs at Melbourne, and Elizabeth Archer. Her early art training started with Arthur T. Woodward at the Bendigo School of Mines in the 1890s, and in 1899 some of her work was raffled in Bendigo to partly finance her study in Paris. The years following World War I saw a virtual exodus of Australian artists on a sort of Grand Tour to Paris, all intent on being part of the explosion of the arts taking place there. Painters like Rupert Bunny, Stella Bowen and Max Meldrum were drawn there by the appeal of the Left Bank. Others like Margaret Preston and Grace Crowley were inspired to develop in new directions by post-war Parisian art. Goodsir attended the Academie Delecluse, the Academie Julian and then the Academie Colarossi. From about 1912 she shuttled between London and Paris, but finally settled in Paris at 18 Rue de l'Odeon. Her constant companion was Rachel Dunn, depicted in several of her paintings, such as The Chinese Skirt 1933, Girl with Cigarette 1925, The Letter 1926 and Morning Tea 1925. Her work was acclaimed and exhibited at the New Salon, the Salon des Independants, and the Societe Nationale des Beaux Arts in Paris as well as at the Royal Academy and the Royal Institute in London. On a short visit to Australia in 1927 she exhibited at the Macquarie Galleries in Sydney and the Fine Arts Gallery in Melbourne. In 1938 four of her oils were shown at the sesquicentennial exhibition at the NSW National Art Gallery. On her death in 1939, her paintings were left to her companion Rachel Dunn, who sent some 40 to Agnes's family in Australia and others to Australian galleries.
Pavel Chistyakov
(July 5 [O.S. June 23] 1832 - November 11, 1919) was a Russian painter and teacher of art. He studied at the St.Petersburg Academy of arts (1849-1861) under Petr Basin. He was a pensioner of the Academy of Arts in Paris and in Rome (1862?C1870). He taught in the Drawing School of the Society for the Encouragement of the Arts (1860-1864), and in St.Petersburg (from 1872) he was the professor-head of workshop (1908-1910) and managing mosaic branch (1890-1912). The art-pedagogical system of Chistiakov, whose students included Viktor Vasnetsov, Mikhail Vrubel, Vasily Polenov, Ilya Repin, Valentin Serov, and Vasily Surikov, developed in constant struggle against the inert system of academism and played a huge role in the development of realism in Russian art of the second half of the 19th century. The main goal of Chistiakov was the preparation of the artist-citizen possessing high professional skill. His pedagogical method assumed the merger of the direct perception of nature by the artist with its scientific study. In creative practice he aspired to dramatization of a historical plot and psychological saturation in historical and genre portraits (Head of a Ciucciara, 1864, in the Russian Museum,
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.